Det här blev en väldigt omtumlande vecka i positiv bemärkelse!
Hoppade alltså för första gången över 8 meter för två dygn sen och jag har aldrig förr fått så mycket gratulationer från alla håll och kanter. Superkul att höra från alla vänner, okända och släktningar man inte ens visste om 🙂 !
Att påstå att hoppet kom oväntat är ingen överdrift. Det hela är en lång historia men jag kan dra delar ur den:
Ni som följt bloggen vet att San Diego-lägret gick fantastiskt bra! Sen hade jag någon vecka på hemmaplan med bra träning fram till 24 maj då jag sprang ett riktigt bra sprintpass!
Sen fredagen 25 maj var min födelsedag och hela den veckan bjöd på fantastiskt väder och jag var ute nästan konstant.
På lördagen 26 maj tränade jag och ingenting fungerade. Gjorde helt plötsligt 2 meter kortare i kulkast än vad jag gjort ett par dagar tidigare… Okej att man kan göra några decimeter kortare från träning till träning men nu var jag nere på längder jag inte varit på på säkert 5-6 år.
Sen söndagen 27 maj skulle jag hoppa längd. Hoppade med 12 steg och kom knappt över 6,50! Formen var helt bortblåst! Som jämförelse gjorde jag 7,26 från 10 steg några veckor tidigare. La ner efter några hopp då det verkligen inte gick. Benen svarade ingenting…
Började också känna av det i vardagslivet då jag kunde sova hur länge som helst på dagarna. När jag väl var vaken mådde jag riktigt dåligt och så fort jag kom hem slocknade jag varje dag.
Det hela fortsatte på måndagen 28 maj då jag kastade över 2 meter från pers i kulkast och var långt ifrån att klara 130 kg i frivändning! 25 kg under perset…
Sen gick det lite upp och ner och i Sävedalen den 3 juni kändes det ändå hyggligt och jag hoppade 7,62. Men benen svarade fortfarande inte alls som de gjort några veckor tidigare.
Sen veckan efter Sävedalen var jag också dåsig och började fundera på olika anledningar. Stress? Pollenallergi? Någon annan allergi? Jetlag?
Tränade på under veckan och blev mer och mer frustrerad över att allt gick så uruselt dåligt!
Tävlade sen, lördagen den 9 juni, i Sollentuna och då hade allting nått kulmen. Vaknade upp på morgonen och i huvudet och kroppen kändes det som vanligt som att jag varit ute och brakfestat hela natten. Hoppade 7,22 på tävlingen. Även om det var ett riktigt misslyckat hopp så svarade inte benen alls och hela jag var loj och matt.
Åkte hem till M i Enköping och vi köpte MASSOR med godis och som jag åt sen resten av helgen. Allt började kännas hopplöst och jag bestämde mig för att strunta i att tävla på ett tag. På söndagen spelade vi minigolf och jag mådde pyton. Vi gick hem och kollade på friidrott och åt mer godis. Sen på kvällen tog vi en lång cykeltur och jag blev helt andfådd och fick syra i hela benen. Inte direkt normalt.. Någonting stod helt enkelt inte rätt till i kroppen…
Sen på måndagen åkte jag hem till Örebro och ringde en läkare och beställde en tid för provtagning för att kolla upp vad det hela berodde på.
Efter jobbet på måndagen tränade jag lite lätt. Benen kändes skumma och låren var stela men på något vis svarade det helt plötsligt superbra! Klarade 140 kg i hängande frivändning riktigt lätt och gjorde några riktigt bra häckhopp!
Hörde av mig till Coach Peder och sa att träningen helt plötsligt gått bra och att jag ville tävla imorgon i Lerum.
Kollade upp banrekordet i Lerum innan jag åkte dit. Sjukt passande namn på herren som hade det! Bara att se det blev en liten positiv BOoSt 🙂
Sen resten av måndagen och tisdagen kändes det bra. Det är märkligt men det känns på något vis i kroppen när formen är bra. Det räcker att gå 10 meter för att känna det. Känslan av total seghet hade bytts till en känsla av lätthet bara över natten mellan söndagen till måndagen.
På tisdagen så var det många som tyckte det det var konstigt att jag skulle åka och tävla med tanke på hur jag mått de senaste veckorna. Men till Lerum bar det… och det bar ju långt 🙂
Att allting kan vända så fort är intressant och när det går trögt så är det bra att veta det.
Plötsligt händer det 🙂